7 dec – Det stora rummet och det lilla

Den klassiska retoriken var anpassad till det stora rummet, där talaren stod en lång bit bort och riktade sig till en månghövdad publik. För att nå ut till sin publik behövde han (för det var alltid en “han”; domaren, prästen, advokaten, politikern) använda en starkt stämma och ett kraftfullt kroppsspråk.

I filmens och TV:s barndom kunde det därför se märkligt ut när folk som lärt sig tala enligt den klassiska skolan, talade till stora skaror, samtidigt som kameran visade dem i närbild. Uttrycket blev alltför starkt och såg löjligt ut i tv, men helt naturligt för de som såg det på plats. Talarna hade ännu inte lärt sig att anpassa sin talekonst till det nya mediet.

Talaren måste alltså försöka anpassa sig till det lilla rummet, fastän hen befann sig i det stora. Tekniken utvecklades, mikrofoner och högtalare blev bättre på att fånga upp och förstärka, stora tv-skärmar gjorde att vi kunde se se samma sak som de som var hemma vid tv:n och det var ju dessa som talarna ville anpassa sig till – för det var ju där de största massorna fanns numera.

I det lilla rummet kan man tala nyanserat och stilfullt (etiskt) medan det stora rummet kräver ett tal som är extatiskt och högtravande (patetiskt). Enligt språkrådet är det första kända belägget för att ordet “patetisk” betyder “löjeväckande” från 1965 – vilket sammanfaller ganska väl med när TV börjar bli viktigt för det politiska talet att nå ut.

Här kommer en kille som hade funkat kanon i antikens Rom och även om jag saknar passion när de flesta svenska politiker talar så är det inte detta jag söker.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.