Den avslutande taltypen är egentligen den ursprungliga; det var med rättstalet, det juridiska talet som retorikutbildningarna startade, på Sicilien 500 f Kr.
Rättstalet handlar om att anklaga eller försvara och det kan ju låta som att det bara skulle höra hemma i en domstol, men låt oss istället se hur det skulle fungera i en vanlig familjesituation med en tonåring. För enkelhetens skull väljer jag en stereotyp familjebildning.
16-åriga Mika har kommit hem från skolan och luktar cigarettrök. Pappa Lennart anklagar henne för att har börjat röka. Eftersom mika just ha läst retorik i skolan lägger hon upp försvaret enligt Genus Judiciale, som det heter på latin.
Först handlar det om att hitta kärnpunkten (Status) vilket betyder den punkt där man har störst chans att besegra fienden eller klara sig undan så bra som möjligt. Därför börjar Mika med att förneka brott. Det svarar mot faktafrågan ”Vem var det som gjorde det?”. Lennart måste således bevisa att det är Mika som rökt och inte bara befunnit sig i ett rökigt sammanhang. Eftersom Mika sköter sitt eget försvar måste hon ta ställning till frågan om det går att bevisa att hon begått handlingen hon anklagas för.
Eftersom Lennart känt igenom hennes fickor och hittat ett cigarettpaket där och även ett under sängen i hennes rum så inser Mika att det inte är lönt att förneka handlingen. (Man kan ha vissa moraliska betänkligheter över Lennarts agerande, men detta handlar om juridik och inte moral).
Mika övergår nu till steg två, nämligen definitionsfrågan. ”Jag bestrider inte handlingen, men är den verkligen ett brott?”. Pappa förklarar då att det enligt familjens lagbok är det inte OK att röka, det har alla i familjen varit överens om och Mika har skrivit under på att hon, liksom hennes äldre syskon, inte ska börja röka. Detta kan hon inte heller förneka så nästa steg är att tala om kvalitetsfrågan och här finns det ett antal olika alternativ. Mika överväger om hon ska pröva jämförelse, vilket innebär att hon säger att hon hjälpte en kompis att röka upp dem så att kompisen inte skulle bli sjuk, men hon lägger ner det för hon hör att det låter dumt. Däremot kan det vara användbart, t ex om en polis måste skjuta en beväpnad person.
Mika överväger en motanklagelse, vilket innebär att hon skjuter skulden på pappa och säger att Lennart själv rökte i hennes ålder så han ska inte säga något. Dessutom räcker han ibland på fester, det har hon sett. Lennart erkänner detta och kommer nu att förklara hur dumt det var, etc. därmed vinner Mika tid och kan fundera över nästa drag.
När Lennart är klar återgår han till sin utgångspunkt och han skärper nu tonen genom att berätta att straffpåföljden för Mikas brott är utegångsförbud under två helger samt indragen månadspeng.
Mika gör då en purgatio, vilket innebär har hon försöker undvika det hårda straffet genom att tala om sin ungdom och sin naivitet och direkt därpå tar hon till det svagaste försvaret genom att göra en avbön och urskuldande: Hon hänvisar till det faktum att hon är förstagångsförbrytare.
Här veknar Lennarts hjärta och han går med på strafflindring, men det får verkligen inte upprepas.
Mika använde sig inte av den fjärde varianten av försvar. Den som krigsförbrytare brukar använda sig av, liksom Anders Behring-Breivik, dvs att underkänna domstolen.
I morgon ska vi se hur Lennart kommer lägga upp en framtida argumentation om varför Mika inte ska röka. Allt enligt retorikens regler om ”viktning av argument”.
