Personer som jobbar med mediaträning brukar säga att det finns fyra sätt att hantera frågor från journalister:
- Blocka – ” Vi kan inte uttala oss i enskilda fall”.
- Styr – ”Jo, men den verkliga frågan är…”
- Flagga – ”Men vår uppfattning är…”
- Servera beten – T ex bildliga formuleringar, liknelser och metaforer, såsom ”Finansmarknaden beter sig som en vargflock”
Jag tycker hela idén bakom mediaträning är ganska obehaglig, eftersom det någonstans handlar om att svara strategiskt och inte ärligt, men så har politiken och journalistiken gått hand i hand genom åren.
Behovet av mediaträning inför tv-kameror anses ha startat efter den beramade debatten mellan Nixon och J.F. Kennedy 1960, där de flesta som lyssnade på radio ansåg att Nixon vann debatten, medan de som såg den på TV tyckte Kennedy var vinnaren. Här blev det tydligt att det visuella är så starkt, att det kan påverka det verbala innehållet. Den solbrände och pigge Kennedy vann över den bleke och trötte Nixon, som tillbringat ett par veckor på sjukhus innan debatten, efter att han slagit i sitt knä i en bildörr. Det finns mycket mer att säga om den debatten, men låt oss istället fråga:
Varför klarar en del politiker sig igenom alla mediedrev, medan andra faller direkt för att de inte betalat tv-licensen? Det går inte att bortse från genusperspektivet: Hade en man som köpt Toblerone och blöjor på jobbets kreditkort blivit för evigt brännmärkt? Hade en man som nojset med en journalist på en restaurang tvingats lämna sitt jobb? Hade en man som inte betalt sin TV-licens också tvingats bort från jobbet? På den sista frågan vet vi att såväl Cecilia Stegö Chilò som Tobias Billström begått samma brott, men hon fick gå, han är kvar. (Nej jag tror inte det bara hade att göra med att hennes departement var ansvarigt för tv-frågor). Kanske har kvinnor en sämre förankring än män i sina partiorganisationer, kanske handlar det om förväntningar på traditionella beteenden hos män och kvinnor, kanske känner journalister vittringen på avgång snabbare hos en kvinna, medan en man förväntas kämpa som – ja, en man. Men varför bevakade då svensk media Håkan Juholt så infernaliskt under ett år att de istället för att granska regeringen, som styrde Sverige, skrev om varje formulering den nye oppositionsledaren gjorde? Det vore enkelt att generalisera och säga att journalister är som en flock hyenor som hellre följer efter ett svagare och skadat byte än ger sig i fight med de stora lejonen, men ibland undrar man… Och efteråt vet alla vi retorikexperter, mediastrateger och andra åsiktsmannekänger precis hur politikerna skulle gjort för att slippa hamna i den jobbiga situationen. Häpp!
Carl Bildt har klarat sig igenom ett antal drev. Ingen journalist har lyckats få honom på fall eller ens i gungning. Jag har svårt att tro att han mediatränats. Det finns väl ingen mediatränare i världen som skulle kunna förklara för Bildt hur han borde göra. Hur skulle det gå till?
