Kroppsspråket är individuellt och vi ska inte göra om oss för att bli som någon annan. Då blir det dåligt.
Vi ska inte heller låta någon annan göra om oss. Det är nämligen inte ovanligt att jag har kursdeltagare som fått höra av kollegor, chefer eller andra specialister att ”du ska inte vifta sådär med händerna” eller ”rör lite mer på dig så blir det bättre”. Följden blir, förstås, att de blir obekväma och rampfebern stiger över 40-graders strecket.
Man kan lyfta fram och tona ner gestik som stjäl fokus från totalupplevelsen, men utgångspunkten är alltid individens personlighet. Som en skådespelare som hämtar själen i sin rollfigur från sig själv. Och troligen skulle ingen regissör komma på tanken att be Mikael Persbrandt göra Hamilton som Stellan Skarsgård gjorde honom. Det skulle bli riktigt uselt – och så skulle regissören antagligen åka på en propp.
Videon nedan är 13 min lång och hämtad från Nobels Fredspriskonsert 2011, och den är ett utmärkt exempel på hur nobelpristagare håller varsitt tal på sitt eget unika sätt. Tänk på hur de använder gestiken, men också rösten och – inte minst – pauseringarna för att ge orden extra styrka. Det är ganska länga applåder i början, men första talet börjar efter ca 1.30 min.
