När man talar om karisma så är ordets ursprungliga betydelse det grekiska ordet charisma som betyder nådegåva. Möjligen kan karisman ses som en skänk från ovan för de som begåvats med den och det är inte ovanligt att talets gåva betraktas som en naturkraft, som en föds med.
Det är förstås inte så enkelt. Den karismatiska behöver också en publik och en situation som kan förstås av många. Den karismatiske religiöse ledaren befinner sig i en sådan kontext och då är det också lättare att vara karismatisk. Detsamma gäller den agitatoriska ledaren som talar för massor som redan delar åsikten med ledaren. Om ledaren dessutom kan få de som lyssnar att tycka att budskapet verkar moraliskt korrekt, meningsfullt och kanske lite heroiskt så blir kopplingen till retoriken tydlig.
Men sen finns det en sak som är så svår att fånga nämligen närvaro. Att skapa en situation där de närvarande upplever att talaren ser dem, lyssnar till dem och talar till just dem i detta ögonblick. Det fångas delvis in av begreppet cairos (timing), men närvaron krävs i talsituationen – precis som Lena Endre har närvaro på scenen eller Zlatan sin blick för spelet. Denna märkliga blandning av avslappning och koncentration som kräver tålamod och träning för att kunna utöva. Om man nu inte bara föds med den, som en… typ, nådegåva.
Begreppet karisma är komplext och svårfångat, men våra nu levande politiker tycker jag att Gudrun Schyman representerar detta. Hon väcker också mycket känslor, inte minst bland politiska motståndare, och kan ibland närmast verka arrogant i debatter och falla på eget grepp.
Följande klipp är ett lysande exempel på Schymans slagfärdighet.
