Jag har alltid varit lik den unge Marlon Brando. Det handlar inte bara om vår klädsel utan att vi båda har något härjat över oss, inte slitet, utan kanske mer en utsatthet eller kraftfull skörhet.
Det går naturligtvis att invända att Brando, till vänster, har något mörkare hår på huvudet och bröstet, eller att han saknar den silverring jag har i mitt vänstra öra, men i det stora hela är det små avvikelser och likheterna är det som dominerar: Vi är båda födda i städer (Omaha och Halmstad) som är de största i sina delstater och båda städerna delas av en flod (Missouri resp Nissan). Dessutom har filmen ”Gudfadern” betytt mycket för oss.
Att vara en god retoriker innebär inte att man måste tala sanning. Ytterst är det mottagaren av budskapet som avgör om budskapet nått sitt retoriska syfte, genom att bedöma det som rimligt eller sannolikt. Tror lyssnaren på det sagda så är det retoriskt lyckat, eftersom retorikens överordnade fråga är: Förmår talet övertyga?
Det innebär att retorik i någon mening kan förminskas till en suggestionskonst. Men om det är så, ja, då är också all kommunikation meningslös.
Därför är det vår uppgift att under kommunikationen bygga upp förtroende och tillit (pistis inom retoriken). Det gör vi genom retorikens tre bevistyper:
ethos ( t. ex. formella meriter, erfarenheter, språket vi använder, m m)
logos (förnufts- och faktamässigt relaterad information, logiska resonemang, m m)
pathos (t. ex. känslomässigt relaterade signaler, engagemang, m m)
Till detta ska också läggas gestik, mimik och röst, samt saker vi själva inte kan styra över, såsom ålder, kön och etnicitet. Så även om du tänkt över det mesta så kan ditt budskap träffa helt fel, eftersom mottagarens vilja och förmåga att förstå, vad de projicerar på dig och vad du representerar, kan förstöra din möjlighet att påverka. Den som talar måste alltså också hoppas på att mottagaren vill lyssna och försöker förstå.
Därför kan jag bara hoppas att du som läser detta vill fortsätta följa ZicZacs julkalender och de kommande 23 dagarna om retorik och kommunikation.
Jag vill också tillägga att både Marlon och jag har läst drama – om än på olika skolor.
