En offentlig - 20 år gammal - hemlighet, lockar ut världspressen i älgskogen och om älgstammen blivit mindre de senaste åren så var hyenaflocken större än någonsin. Vad hade alla dessa journalister för förhoppningar när de åkte ut för till kungens presskonferens? Det måste vara tungt att vara journalist ibland.
Nåväl, så dök han upp, ett nervöst, eller i alla fall väldigt osammanhängande majestät. Han talade, lätt sluddrande om älgjakten och kom sen in på huvudskälet till journalisternas intresse för presskonferensen.
Det lät inte bra. De flesta retorikexperter menade att det var en katastrof att höra honom. Han var inte förbannad, som journalisterna kanske önskade, han var inte kort och koncis, som mediatränarna hade önskat. Journalisterna lommade in i bussen utan att veta mer än de vetat i 20 år. Men stödet för kungahuset ÖKADE efter presskonferensen! Skälet var med största sannolikhet att kungen framstod som ett jagat villebråd, man såg hans nervositet, han gav ett väldigt ensamt intryck (även om han hade alla sina jaktkompisar inne i stugan) och folk tog sympati för den "svage".
Mediaträning framstår ibland som en avkvistningsmaskin där personen kommer ut som en hyvlad planka efteråt, men folk gillar kvistar och knaggar. Det känns antagligen mer äkta och identifierbart än det slipade och polerade. Så kan man nå fram till folket utan att tillfredsställa journalisterna eller retorikexperterna. Dåligt blev bra - på något sätt.